Tröst

Jag tar mina förvirrade steg och går till den vackra eken.

Sätter mig nära och sluter ögonen. Andas djupa inkännande andetag.

Den försiktigt varma vårvinden nuddar min kind och tar tag i håret.

Visdom från flera generationer tillbaka blåser in i mitt väsen. Som att hon vill trycka in den i mitt medvetande.

I grunden flyter en ådra av melankoli. Undrar om den är medfödd eller om den hittat sina spår senare i livet. Har en känsla av att den började hitta sin väg för många liv sedan.

Känner ekens varma strålar bakom mig. Hon tycks säga till mig att vila. Hon har min rygg. Jag kan vara trygg här. Bara blunda och andas med mig en stund. Låt oss utbyta energi några ögonblick.

Underbara träd. Tack.

Jag älskar dig.