Tillit

Muren hade mycket högre densitet än jag trodde. Öppningen är pytteliten. Som ett maskhål och utan ljus. Det är lite skrämmande att glida in i den trånga korridor som öppnats.

Men jag vill!

Som Hamlet med dödskallen, håller jag mitt hjärta i min utsträckta hand. Så fullständigt sårbar och oskyddad.

Något drar i den andra armen och försöker bromsa mig. Men de starka benen och mina svettiga fötter tar ett steg i taget framåt, inåt.

Undrar så vad universum vill visa mig.