Mamma
Du får inte säga att du närsomhelst kan dö ifrån mig.
Jag väntade. Föreställde mig mitt liv utan dig.
Det tog 29 år från den dagen.
Jag blev inte ett barn som växte upp utan en mamma. Jag var en vuxen kvinna med egna barn den dagen din själ till slut lämnade kroppen.
Om jag på något sätt ska bli fri från separationsångesten som nästan pulvriserar mitt inre ibland, så behöver min sjuåriga hjärna få skriva några ord.
Mormor stod i samma rum när du berättade för mig att du har MS och att läkarna inte visste så mycket om den sjukdomen.
Jag försökte förhålla mig till det som uttrycktes i luften mellan oss, men det var omöjligt.
Dina ord. Mormors tystnad. Min ensamhet.
En vecka. En månad. Ett år. Tio år.
Min barnhjärna hade inte en chans att hantera chocken. Kroppen tog över rodret och stängde mitt hjärterum längst in i bröstkorgen med två tunga järnportar.
Bom! Inget nyckelhål. Inte den minsta öppning.
Där det nyss varit liv och luft blev det litet, kallt och melankoliskt.
Ingen. Absolut ingen, skulle någonsin få komma in hit.
Mitt hjärta skulle aldrig få gå i tusen bitar igen.
Det blev ett tyst kontrakt mellan kroppen och själen som tog många år av djupa, medvetna andetag och speglingar att lösa upp.
Jag ser hur kontraktet knycklas ihop och slängs på elden i magen. Hjärtat har vidgats och upptar hela bröstkorgen idag. Är så tacksam. Färgen är djupt röd och vi dansar, älskar och smälter ihop till En organism på denna mystiska plats.
Tack och förlåt.
Undrar om du kan svepa in i nattens drömmar och ta med dig askan som återstår?
Kram