Frid
Jag ser lager av känslor.
På marken och i luften flyter vardagskänslor. Det vi känner och blir berörda av här och nu.
Det är luftigt och i alla möjliga färger. Ett fint flöde med mycket syre. Olika känslor kommer och går. Vi ser dem. Känner dem och låter de blandas med syret. Gråter. Skrattar. Förfaras. Fnissar.
Inte mycket begravs på den här platsen.
En del har trådar ner till underjorden men flödar ändå på fint.
Åker jag ner en våning börjar väggarna omsluta mig. Det blir mörkare. Ser inte lika många färger och andas inte lika mycket syre.
Ser lagrade känslor i väggarna. Som om de har börjat mossa till sig, haka fast. Klägga igen flödet. Det är känslor som tryckts undan och som var för obehagliga då de en gång i tiden upplevdes.
Sjunker jag ännu lite till, så djupt ner i gruvan det går i dagsläget, når jag ett kompakt mörker. Här går det inte att andas och vi ser absolut ingenting. Här får andra sinnen ta emot informationen.
Här har det värsta du upplevt slagit rot. Djupa rötter ner i marken. Grå mossa, bruna råttor och svarta fladdermöss har bosatt sig här.
Det verkar som att marken blir till kvicksand på ålderns höst. Vi behöver nog få in syre och ljus till det mörkaste mörka inom oss, så vi inte drunknar.
Det är lätt att tro att det alltid kommer att vara så här. Att det som slagit rot, för alltid kommer sitta fast här i mörkret.
Men nej. Ingenting är fast här. Allt väntar i stillhet och med tålamod på att utforskas och luckras upp. Det är allt det vill. Bli frisläppt och få segla upp till marken. Inget kaos. Inget drama. Bara få bli hörd och sedd.
Det verkar finnas oändligt många sätt att få in ljus och kärlek till de här platserna.
Undrar så om du har hittat dina nycklar?
Funderar på om inte det är en av de viktigaste uppgifterna i livet. Att skapa frid och fred i våra djupaste mörker.