Diamant
Under alla år har jag trott att de var fulla av hat. Så starka i sin åsikt. Övertygade och säkra på sin sak. Fulla av vrede.
Om jag zoomar in och vilar en liten stund i varenda ansikte ser jag något annat.
Ser tveksamma och förvirrade blickar. Människor som verkar göra som han bredvid sig, som gör som hon bredvid sig, som gör som...
Här och var hålls hatenergin i massan av sovande människor uppe av en och annan på riktigt hatande människa. Men allihopa hjälps åt att tillsammans skapa denna ytterst märkliga scen som spelas upp.
Mitt i folksamlingen står en enda man med armarna i kors. Han ler lite snett. Jag anar hur han känner i kroppen.
Tror han känner blickar från folk som undrar varför han är så förbannat besvärlig. Gör bara som de har sagt åt oss att göra. Det spelar väl inte så stor roll? Gör det bara så kan vi fortsätta med livet sen.
Vem tror han att han är? Måste han vara så trotsig och vem har inspirerat honom att göra som han själv vill? Ingen expert iallafall. Det kan det omöjligt vara för alla experter är rörande överens om detta? Att vi ska hata och vara rädda. Skräckslagna för vad det nu än är på agendan den här gången.
Vi kan väl inte stå och chilla med armarna i kors och fundera på hur vi vill leva livet. Vad vi vill fylla den här värdefulla tiden vi fått med.
Han känner förmodligen press från alla håll. Trycket är enormt. Som om han naken och ensam sänktes ner till havets botten.
Pressas ihop till en diamant.
Skymtar svek och en smula övergivenhet i hjärtat han håller om.
Tror han undrar vad fan som hände. Och hur det kunde ske. Vad är det i människor som gör att de utan att tänka klart, kavlar upp sina ärmar och ställer sig i ledet.
Hur kunde de offra och riskera så mycket?
Så, så lydiga och duktiga.