Begravning

Allra högst upp på ditt öra sitter en stor och vacker fjäril. Alldeles stilla sitter den där, känner in och blickar ut över rummet. Ögonen stannar vid den förtvivlade kvinnan. Den ena vingen håller om dig. Den andra vilar på din axel, din starka axel som bär så mycket.

Fjärilen stannar hos dig och andas med dig så länge du vill och så länge du behöver hennes stöd. Hon samlar ihop smärtan du bär. Din egen och all den sorg Du har sugit in i ditt system ifrån dina älskade nära. Hon samlar ihop den genom sina små, små fötter. Hon är obeskrivligt stark och hon låter allt det där mörka fylla henne. Hon vecklar ut vingarna och innan hon flyger ut och landar på den kraftiga eken som står utanför, tar hon, nästan osynligt, ett varv genom den mäktiga, kalla salen och samlar upp den sorg som är redo att släppas. Hon vilar på en krokig gren och låter den tunga energin transformeras. Det älskade, gamla trädet njuter av energiutbytet och den uppmärksamma beskådaren kan skymta ett fyrverkeri som löper genom de magiska trädkanalerna, ner i moder jord och upp till fader himmel.